Hos veterinären

I morse fick vi tid hos veterinären. Husse cyklade till jobbet så att jag och Siri kunde ta bilen. Siri gnällde lite. Tur att hon inte visste vad som väntade...

När vi kom fram fick vi sitta i ett litet rum och vänta. Siri höll sig föredömligt lugn. I rummet bredvid satt en Siames och jamade i högan sky. Och i receptionen skällde några hundar.

Veterinären Göran var bra. Han klämde Siri på magen. Tittade i munnen och på lite alla möjliga ställen. Vissa mindre populära än andra. Göran konstaterade ganska omgående att Siri var uttorkad. Han tyckte också att vi skulle ta röntgenbilder och ultraljud för att kolla att inget olämpligt hamnat i magen.

Göran frågade om det kan vara så att Siri fått i sig något snöre eller liknande. Då skämdes jag lite, tittade på stickningen jag stickat på medan vi väntat på vår tur och sa "att det inte är helt omöjligt". Usch! Tänk om det är mitt fel. Om veterinären opererar fram en bit "Drops Alpacca-garn" ur Siris mage. Hemska tanke...

Göran kallade in två sköterskor som tog mig och Siri till ett röntgenrum. Jag fick ett blått blyförkläde och Siri fick komma upp på röntgenbordet. Själva röntgandet gick bra. Först en bild på sidan och sedan en med magen i vädret. Den senare fick tas om en gång. Den blev lite suddig eftersom Siri sprattlade lite. Men det var inga problem.

Värre blev det med nästa manöver. Katt-dropp. Det går ut på att man sprutar in vätska i huden i nacken och att kroppen sedan tar upp det. Fördelen är att det går fort, att katten inte behöver sitta fast i en droppställning. En av sköterskorna bad mig klia Siri på huvudet medan en annan höll fast henne och hon sprutade in vätskan. Att klia Siri på huvudet var inte det lättaste. För i samma ögonblick som de började spruta förvandlades Siri till ett monster. Hon fäktade allt hon kunde med klorna och med gapet öppet. Men hon ville nog mest skrämmas för hon bet aldrig. Varken mig eller sköterskan.

Så fort hon inte hölls fast längre hoppade hon ner från röntgenbordet och in mellan två skyddsplåtar i röntgenmaskinen. I en liten glipa. -Oj, sa sköterskan, det där har aldrig hänt förut! Oj, tänkte jag. Inte minst när jag kikat in i glipan. Där syntes ingen Siri . Bara kretskort och sladdar. Det enda tecknet på att det fanns en katt där inne i maskinen var ett litet ynkligt pip som svarade när jag ropade.

Sköterskorna höll sig lugna. De sa att hon säkert skulle komma fram och att de gick ut och fortsatte jobba så länge. Min stackars Siri! Fast i en röntgenmaskin.

Som tur var hade jag med en av Siris favoriter. En grön fjäder från en av hennes leksaker. Så jag tog den, och drog den längs glipan i maskinen. Ingen katt syntes till... Men däremot ett mer intensivt pipande. Jag gick runt maskinen och fick syn på Siri. Hon försökte klämma sig ut under maskinen på baksidan. Jag tog fjädern och försökte fånga jaktinstinkten. Det gick vägen. Hon tog spjärn och klämde sig ut.

Ut kom en puckelrygg. Vätskan hade lagt sig i en puckel vid nacken. Som på en kamel. Inte undra på att det där gjorde ont.

Efter en stund kom veterinären tillbaka med bilderna. Han kunde inte se något konstigt men ville ändå att vi skulle komma tillbaka imorgon för ett ultraljud. Med oss hem fick vi specialkost som Siri ska äta några dagar. Och imorgon blir det återbesök. Men det har jag inte berättat för Siri för då skulle hon nog inte kunna sova i natt...